Ekman, Carl Gustaf
f. 6 oktober 1872, d. 15 juni 1945
Frisinnad politiker, statsminister 1926–28 och 1930–32. Ekman var under 1920-talet en inflytelserike och omdiskuterad politiker. Han hade varit tidningsman (redaktör för Eskilstuna-Kuriren och Afton-Tidningen) när han tog steget in i storpolitiken. Han blev riksdagsman 1911 och representerade Liberala samlingspartiet, där han tillhörde den frisinnade falangen. Ekman var ledande inom nykterhetsrörelsen och stod i denna fråga i motsatsställning till partiets ledare Nils Edén. Motsättningarna i förbudsfrågan ledde efter folkomröstningen 1922 till partiets sprängning 1923, och Ekman utsågs till ledare för det nybildade Frisinnade folkpartiet.
Som partiledare verkade Ekman för att stärka de frisinnades inflytande genom samarbete omväxlande åt höger och vänster. I denna "vågmästarpolitik" blev Ekman något av en virtuos, först via riksdagens utskott, utskottsparlamentarismen, och sedan i regeringsställning. Han var statsminister för en minoritetsregering första gången 1926–28 och återkom 1930 som regeringschef.

Denna andra period som statsminister blev svårare. Den internationella depressionen hade nått Sverige med problem för både industri och jordbruk. Med sin traditionellt sparsamma attityd hade Ekman svårt att godta en expansiv stimulanspolitik. Till dessa svårigheter kom i Kreugerkraschens spår en debatt om ekonomiska bidrag från Kreuger till Ekman, vilka denne endast delvis redovisat till partiet. När Ekman förnekade förekomsten av ett av dessa bidrag ledde den offentliga debatten till att han ansåg sig tvungen lämna sina politiska uppdrag en månad före riksdagsvalet 1932. Valet blev ett stort nederlag för de frisinnade. Sedan en oberoende kommission granskat Ekmans sätt att hantera bidraget från Kreuger och därvid fastslagit att han inte redovisat hela sanningen blev Ekmans ställning ohållbar och han lämnade helt politiken 1933.

Ekman blev symbolen för 1920-talets vågmästarpolitik, där de frisinnade i avsaknad av klar majoritet i riksdagen kunde regera i mitten med stöd än från höger och än från vänster. Omdömet om Ekman har i hög grad kommit att präglas av vågmästarpolitiken och av händelserna kring hans avgång 1932, vilket dock icke ger rättvisa åt hans konstruktiva och resultatinriktade politik under en tid då någon varaktig politisk majoritet inte kunde åstadkommas.

Källa: C G Ekman. http://www.ne.se/lang/c-g-ekman, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-09-21.