EM 38652 - STRYKJÄRN
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Objekttyp
Titel
EM 38652 - STRYKJÄRN
Bild byline
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Museikod
EM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
38652
Anmärkning
Ett elektriskt strykjärn av kromat järn och med en elkontakt i bakänden. Handtaget är av svarvat trä.
Beskrivning
Ett båtformat elektriskt hushållsjärn av kromat järn ihopbyggd i två delar: stryksula och en välvd ovandel. Ett handtag av trä sitter i en bygel av plattjärn som är monterad på ovandelen med kromade kupolmuttrar och är 78 mm hög. Trähandtaget är 125 mm långt och svartmålat. Två elkontakter sitter i bakänden på ovandelen med var sin bricka (bakelit?) som isolation. På bygelns monteringsdel finns: "Tady; 330 W" instämplat. På stryksulans akterkant står: "125 volt; 330 watt" instämplat.
Historik
Utslätningshjälpmedel
Det är omöjligt att fastställa exakt årtal när man började använda hjälpmedel för utslätning av vävnader och klädesplagg. De äldsta bevarade föremålen som användes som utslätningsredskap är från vikingatiden runt 900-talet. Det är runda massiva glaskroppar, s.k. glättestenar. Seden att använda glättestenar tillsammans med glättebräden för att gnida linnet slätt och blankt var mycket vanlig bland allmogekvinnorna i södra Sverige långt in på 1800-talet. Under medeltiden och framåt användes också mangeldonet, en mangelbräda och kavel som redskap vid slätgöring av linnedukar och liknande textilier. Det äldsta bevarade mangelbrädet är från Hälsingland och daterat till 1564. De tidigaste indikationerna på att varma verktyg använts för pressning av textilier härrör från ett rättegångsprotokoll daterat år 1482. Tillsammans med de dyrbara tygernas mode som kom på 1600-talet kom också användandet av strykjärnet. Själva kroppen på järnet var av mässing och kallas för hölje eller lodhus, där en varm järnklump, ett lod, fördes in i huset och alstrade värme. Utmärkande för alla 1600-talstillverkade mässingsjärn är den stort rundade framdelen.
Under större delen av 1700-talet var järnstrykjärnen sammansatta av smidda plåtar och relativt små. Mot 1800-talets slut tillverkades två produkter som användes på spisar med spisringar: strykpannor och strykplåtar. De gjutna strykjärnen, strykugnarna och strykugnsjärnen börjar försvinna i takt med att elektriciteten når allt fler hushåll och de elektriska strykjärnen blir allt vanligare.
(Källa: Karl-Otto Kull, 2002, Från Glättesten till El-strykjärn, Juts Böcker, Älvdalen)
Beskrivning
Ett båtformat elektriskt hushållsjärn av kromat järn ihopbyggd i två delar: stryksula och en välvd ovandel. Ett handtag av trä sitter i en bygel av plattjärn som är monterad på ovandelen med kromade kupolmuttrar och är 78 mm hög. Trähandtaget är 125 mm långt och svartmålat. Två elkontakter sitter i bakänden på ovandelen med var sin bricka (bakelit?) som isolation. På bygelns monteringsdel finns: "Tady; 330 W" instämplat. På stryksulans akterkant står: "125 volt; 330 watt" instämplat.
Historik
Utslätningshjälpmedel
Det är omöjligt att fastställa exakt årtal när man började använda hjälpmedel för utslätning av vävnader och klädesplagg. De äldsta bevarade föremålen som användes som utslätningsredskap är från vikingatiden runt 900-talet. Det är runda massiva glaskroppar, s.k. glättestenar. Seden att använda glättestenar tillsammans med glättebräden för att gnida linnet slätt och blankt var mycket vanlig bland allmogekvinnorna i södra Sverige långt in på 1800-talet. Under medeltiden och framåt användes också mangeldonet, en mangelbräda och kavel som redskap vid slätgöring av linnedukar och liknande textilier. Det äldsta bevarade mangelbrädet är från Hälsingland och daterat till 1564. De tidigaste indikationerna på att varma verktyg använts för pressning av textilier härrör från ett rättegångsprotokoll daterat år 1482. Tillsammans med de dyrbara tygernas mode som kom på 1600-talet kom också användandet av strykjärnet. Själva kroppen på järnet var av mässing och kallas för hölje eller lodhus, där en varm järnklump, ett lod, fördes in i huset och alstrade värme. Utmärkande för alla 1600-talstillverkade mässingsjärn är den stort rundade framdelen.
Under större delen av 1700-talet var järnstrykjärnen sammansatta av smidda plåtar och relativt små. Mot 1800-talets slut tillverkades två produkter som användes på spisar med spisringar: strykpannor och strykplåtar. De gjutna strykjärnen, strykugnarna och strykugnsjärnen börjar försvinna i takt med att elektriciteten når allt fler hushåll och de elektriska strykjärnen blir allt vanligare.
(Källa: Karl-Otto Kull, 2002, Från Glättesten till El-strykjärn, Juts Böcker, Älvdalen)
Sakord
STRYKJÄRN
Specialbenämning
Elektriskt strykjärn
Klassifikation 1
Textil och skovård
Klassifikation 2
Pressning och strykning
Antal
1
Material 1
Metall: järn
Material 2
Trä
Teknik 1
Smitt
Teknik 2
Målat
Längd (mm)
164
Bredd (mm)
91
Höjd (mm)
120
Signering / märkning
Tady; 330 W och i akterkant 125 volt; 330 watt
Källhänvisning
“EM 38652 - STRYKJÄRN,” Eskilstuna kommun, hämtad 25 april 2024, https://eskilskallan.eskilstuna.se/items/show/41987.