EM 35810 a-b-c - STRYKJÄRN
Objekttyp
Titel
EM 35810 a-b-c - STRYKJÄRN
Bild byline
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Museikod
EM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
35810
Littera / subnummer
a-b-c
Anmärkning
Ett strykjärn av järn med en uppdragbar lucka i bakänden på höljet, samt med ett lod. Handtaget är svarvat av trä.
Beskrivning
a Ett lodhus i båtform gjort av järn med en uppdragbar järnlucka som är rörligt monterad på den bakre ståndaren av lodhuset. Man lyfter luckan med en arm som sitter på luckan. Luckan har en järnförstärkning nertill. Ett handtag av trä sitter mellan två ståndare av plattjärn som är monterade på höljets ovandel och är 111 mm höga. Trähandtaget är 116 mm långt.
b Ett båtformat lod av massivt järn 149 mm långt, 94 mm brett och 25 mm högt. På ena sidan står: "6; L" ingjutet i lodet.
c En papperslapp där det står skrivet: "Herr Johan; Andersson; Svensson; 5 (H); Gåva; Juli 1959"
Historik
Utslätningshjälpmedel
Det är omöjligt att fastställa exakt årtal när man började använda hjälpmedel för utslätning av vävnader och klädesplagg. De äldsta bevarade föremålen som användes som utslätningsredskap är från vikingatiden runt 900-talet. Det är runda massiva glaskroppar, s.k. glättestenar. Seden att använda glättestenar tillsammans med glättebräden för att gnida linnet slätt och blankt var mycket vanlig bland allmogekvinnorna i södra Sverige långt in på 1800-talet. Under medeltiden och framåt användes också mangeldonet, en mangelbräda och kavel som redskap vid slätgöring av linnedukar och liknande textilier. Det äldsta bevarade mangelbrädet är från Hälsingland och daterat till 1564. De tidigaste indikationerna på att varma verktyg använts för pressning av textilier härrör från ett rättegångsprotokoll daterat år 1482. Tillsammans med de dyrbara tygernas mode som kom på 1600-talet kom också användandet av strykjärnet. Själva kroppen på järnet var gjort av mässing och kallas för hölje eller lodhus, där en varm järnklump, ett lod, fördes in i huset och alstrade värme. Utmärkande för alla 1600-talstillverkade mässingsjärn är den stort rundade framdelen.
Under större delen av 1700-talet var järnstrykjärnen sammansatta av smidda plåtar och relativt små. Mot 1800-talets slut tillverkades två produkter som användes på spisar med spisringar: strykpannor och strykplåtar. De gjutna strykjärnen, strykugnarna och strykugnsjärnen börjar försvinna i takt med att elektriciteten når allt fler hushåll och de elektriska strykjärnen blir allt vanligare.
(Källa: Karl-Otto Kull, 2002, Från Glättesten till El-strykjärn, Juts Böcker, Älvdalen)
Beskrivning
a Ett lodhus i båtform gjort av järn med en uppdragbar järnlucka som är rörligt monterad på den bakre ståndaren av lodhuset. Man lyfter luckan med en arm som sitter på luckan. Luckan har en järnförstärkning nertill. Ett handtag av trä sitter mellan två ståndare av plattjärn som är monterade på höljets ovandel och är 111 mm höga. Trähandtaget är 116 mm långt.
b Ett båtformat lod av massivt järn 149 mm långt, 94 mm brett och 25 mm högt. På ena sidan står: "6; L" ingjutet i lodet.
c En papperslapp där det står skrivet: "Herr Johan; Andersson; Svensson; 5 (H); Gåva; Juli 1959"
Historik
Utslätningshjälpmedel
Det är omöjligt att fastställa exakt årtal när man började använda hjälpmedel för utslätning av vävnader och klädesplagg. De äldsta bevarade föremålen som användes som utslätningsredskap är från vikingatiden runt 900-talet. Det är runda massiva glaskroppar, s.k. glättestenar. Seden att använda glättestenar tillsammans med glättebräden för att gnida linnet slätt och blankt var mycket vanlig bland allmogekvinnorna i södra Sverige långt in på 1800-talet. Under medeltiden och framåt användes också mangeldonet, en mangelbräda och kavel som redskap vid slätgöring av linnedukar och liknande textilier. Det äldsta bevarade mangelbrädet är från Hälsingland och daterat till 1564. De tidigaste indikationerna på att varma verktyg använts för pressning av textilier härrör från ett rättegångsprotokoll daterat år 1482. Tillsammans med de dyrbara tygernas mode som kom på 1600-talet kom också användandet av strykjärnet. Själva kroppen på järnet var gjort av mässing och kallas för hölje eller lodhus, där en varm järnklump, ett lod, fördes in i huset och alstrade värme. Utmärkande för alla 1600-talstillverkade mässingsjärn är den stort rundade framdelen.
Under större delen av 1700-talet var järnstrykjärnen sammansatta av smidda plåtar och relativt små. Mot 1800-talets slut tillverkades två produkter som användes på spisar med spisringar: strykpannor och strykplåtar. De gjutna strykjärnen, strykugnarna och strykugnsjärnen börjar försvinna i takt med att elektriciteten når allt fler hushåll och de elektriska strykjärnen blir allt vanligare.
(Källa: Karl-Otto Kull, 2002, Från Glättesten till El-strykjärn, Juts Böcker, Älvdalen)
Sakord
STRYKJÄRN
Specialbenämning
Lodstrykjärn
Klassifikation 1
Textil och skovård
Klassifikation 2
Pressning och strykning
Antal
1
Material 1
Metall: järn
Material 2
Trä
Teknik 1
Smitt
Teknik 2
Gjutet
Längd (mm)
183
Bredd (mm)
125
Höjd (mm)
175
Källhänvisning
“EM 35810 a-b-c - STRYKJÄRN,” Eskilstuna kommun, hämtad 28 mars 2024, https://eskilskallan.eskilstuna.se/items/show/41981.