EM 16023 - STRYKJÄRN
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Objekttyp
Titel
EM 16023 - STRYKJÄRN
Bild byline
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Museikod
EM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
16023
Anmärkning
Ett elektriskt strykjärn av metall med en svart stryksula.
Beskrivning
Ett elektriskt strykjärn. Det finns en stor kontakt baktill som är 30 mm hög och 38 mm bred. Inuti kontakten finns det två stift. Oregelbunden bygel av plattjärn för handtaget som är gjord av trä och är rödmålat. På bygeln finns en svart platta. Överst i en röd ruta står: "KRONAN" och under den på var sin sida om: "S-märket", "127 V; 450 W" och "TYP; 10002". Underst på rutan står: "ELEKTRO- GENNEL STOCKHOLM". Handtaget är 95 mm högt och 145 mm långt. Baktill på strykjärnet finns ett ställ av bockad metalltråd som man kan luta järnet mot när det är varmt. Bygeln är fastskruvad med skruvar i strykjärnet.
Tillvarataget 1974 på Weiborns Civil- & Uniformsskrädderi AB, Kungsgatan 13, Eskilstuna.
Historik
Utslätningshjälpmedel
Det är omöjligt att fastställa exakt årtal när man började använda hjälpmedel för utslätning av vävnader och klädesplagg. De äldsta bevarade föremålen som användes som utslätningsredskap är från vikingatiden runt 900-talet. Det är runda massiva glaskroppar, s.k. glättestenar. Seden att använda glättestenar tillsammans med glättebräden för att gnida linnet slätt och blankt var mycket vanlig bland allmogekvinnorna i södra Sverige långt in på 1800-talet. Under medeltiden och framåt användes också mangeldonet, en mangelbräda och kavel som redskap vid slätgöring av linnedukar och liknande textilier. Det äldsta bevarade mangelbrädet är från Hälsingland och daterat till 1564. De tidigaste indikationerna på att varma verktyg använts för pressning av textilier härrör från ett rättegångsprotokoll daterat år 1482. Tillsammans med de dyrbara tygernas mode som kom på 1600-talet kom också användandet av strykjärnet. Själva kroppen på järnet var gjort av mässing och kallas för hölje eller lodhus, där en varm järnklump, ett lod, fördes in i huset och alstrade värme. Utmärkande för alla 1600-talstillverkade mässingsjärn är den stort rundade framdelen.
Under större delen av 1700-talet var järnstrykjärnen sammansatta av smidda plåtar och relativt små. Mot 1800-talets slut tillverkades två produkter som användes på spisar med spisringar: strykpannor och strykplåtar. De gjutna strykjärnen, strykugnarna och strykugnsjärnen börjar försvinna i takt med att elektriciteten når allt fler hushåll och de elektriska strykjärnen blir allt vanligare.
(Källa: Karl-Otto Kull, 2002, Från Glättesten till El-strykjärn, Juts Böcker, Älvdalen)
Beskrivning
Ett elektriskt strykjärn. Det finns en stor kontakt baktill som är 30 mm hög och 38 mm bred. Inuti kontakten finns det två stift. Oregelbunden bygel av plattjärn för handtaget som är gjord av trä och är rödmålat. På bygeln finns en svart platta. Överst i en röd ruta står: "KRONAN" och under den på var sin sida om: "S-märket", "127 V; 450 W" och "TYP; 10002". Underst på rutan står: "ELEKTRO- GENNEL STOCKHOLM". Handtaget är 95 mm högt och 145 mm långt. Baktill på strykjärnet finns ett ställ av bockad metalltråd som man kan luta järnet mot när det är varmt. Bygeln är fastskruvad med skruvar i strykjärnet.
Tillvarataget 1974 på Weiborns Civil- & Uniformsskrädderi AB, Kungsgatan 13, Eskilstuna.
Historik
Utslätningshjälpmedel
Det är omöjligt att fastställa exakt årtal när man började använda hjälpmedel för utslätning av vävnader och klädesplagg. De äldsta bevarade föremålen som användes som utslätningsredskap är från vikingatiden runt 900-talet. Det är runda massiva glaskroppar, s.k. glättestenar. Seden att använda glättestenar tillsammans med glättebräden för att gnida linnet slätt och blankt var mycket vanlig bland allmogekvinnorna i södra Sverige långt in på 1800-talet. Under medeltiden och framåt användes också mangeldonet, en mangelbräda och kavel som redskap vid slätgöring av linnedukar och liknande textilier. Det äldsta bevarade mangelbrädet är från Hälsingland och daterat till 1564. De tidigaste indikationerna på att varma verktyg använts för pressning av textilier härrör från ett rättegångsprotokoll daterat år 1482. Tillsammans med de dyrbara tygernas mode som kom på 1600-talet kom också användandet av strykjärnet. Själva kroppen på järnet var gjort av mässing och kallas för hölje eller lodhus, där en varm järnklump, ett lod, fördes in i huset och alstrade värme. Utmärkande för alla 1600-talstillverkade mässingsjärn är den stort rundade framdelen.
Under större delen av 1700-talet var järnstrykjärnen sammansatta av smidda plåtar och relativt små. Mot 1800-talets slut tillverkades två produkter som användes på spisar med spisringar: strykpannor och strykplåtar. De gjutna strykjärnen, strykugnarna och strykugnsjärnen börjar försvinna i takt med att elektriciteten når allt fler hushåll och de elektriska strykjärnen blir allt vanligare.
(Källa: Karl-Otto Kull, 2002, Från Glättesten till El-strykjärn, Juts Böcker, Älvdalen)
Sakord
STRYKJÄRN
Specialbenämning
Elektriskt strykjärn
Klassifikation 1
Textil och skovård
Klassifikation 2
Pressning och strykning
Antal
1
Material 1
Metall: järn
Material 2
Trä
Teknik 1
Gjutet
Teknik 2
Bockat
Längd (mm)
190
Bredd (mm)
110
Höjd (mm)
155
Signering / märkning
91 KRONAN 127 V 450 W, S-märke, TYP ; 10002 ELEKTRO- GENNEL STOCKHOLM
Tillverkning - Land
Sverige
Tillverkning - Ort
Stockholm
Källhänvisning
“EM 16023 - STRYKJÄRN,” Eskilstuna kommun, hämtad 24 april 2024, https://eskilskallan.eskilstuna.se/items/show/32249.