EM 6578 a-b - STRYKJÄRN
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Objekttyp
Titel
EM 6578 a-b - STRYKJÄRN
Bild byline
Foto: Eskilstuna stadsmuseum
Museikod
EM
Bildnr / samlingsnr / inventarienr
6578
Littera / subnummer
a-b
Anmärkning
Ett vackert, gjutet tyskt pressjärn som är förnicklat.
Beskrivning
a Ett vackert, gjutet tyskt pressjärn som troligen varit förnicklat. Det finns två rader med hål på järnets båda sidor. Handtaget är av trä och sitter monterat på ett ovalt, dekorerat värmeskydd.
(Källa : 2002, Karl-Otto Kull, Från Glättesten till El-strykjärn)
b På strykjärnets bakre del finns en behållare för rödsprit. På behållarens lock står texten: "Omega ; D P G". Behållaren sitter ihop med en ställskruv som reglerar lågorna på den rörformade insatsen med hål för lågor. Det finns en fällbar lucka som håller fast insatsen i själva strykjärnet. Behållaren är 81 mm lång och oval med en största bredd på 55 mm och en största höjd på 42 mm. Påfyllningsröret är 21 mm högt.
Historik
Utslätningshjälpmedel
Det är omöjligt att fastställa exakt årtal när man började använda hjälpmedel för utslätning av vävnader och klädesplagg. De äldsta bevarade föremålen som användes som utslätningsredskap är från vikingatiden runt 900-talet. Det är runda massiva glaskroppar, s.k. glättestenar. Seden att använda glättestenar tillsammans med glättebräden för att gnida linnet slätt och blankt var mycket vanlig bland allmogekvinnorna i södra Sverige långt in på 1800-talet. Under medeltiden och framåt användes också mangeldonet, en mangelbräda och kavel som redskap vid slätgöring av linnedukar och liknande textilier. Det äldsta bevarade mangelbrädet är från Hälsingland och daterat till 1564. De tidigaste indikationerna på att varma verktyg använts för pressning av textilier härrör från ett rättegångsprotokoll daterat år 1482. Tillsammans med de dyrbara tygernas mode som kom på 1600-talet kom också användandet av strykjärnet. Själva kroppen på järnet var gjort av mässing och kallas för hölje eller lodhus, där en varm järnklump, ett lod, fördes in i huset och alstrade värme. Utmärkande för alla 1600-talstillverkade mässingsjärn är den stort rundade framdelen.
Under större delen av 1700-talet var järnstrykjärnen sammansatta av smidda plåtar och relativt små. Mot 1800-talets slut tillverkades två produkter som användes på spisar med spisringar: strykpannor och strykplåtar. De gjutna strykjärnen, strykugnarna och strykugnsjärnen börjar försvinna i takt med att elektriciteten når allt fler hushåll och de elektriska strykjärnen blir allt vanligare.
(Källa: Karl-Otto Kull, 2002, Från Glättesten till El-strykjärn, Juts Böcker, Älvdalen)
Beskrivning
a Ett vackert, gjutet tyskt pressjärn som troligen varit förnicklat. Det finns två rader med hål på järnets båda sidor. Handtaget är av trä och sitter monterat på ett ovalt, dekorerat värmeskydd.
(Källa : 2002, Karl-Otto Kull, Från Glättesten till El-strykjärn)
b På strykjärnets bakre del finns en behållare för rödsprit. På behållarens lock står texten: "Omega ; D P G". Behållaren sitter ihop med en ställskruv som reglerar lågorna på den rörformade insatsen med hål för lågor. Det finns en fällbar lucka som håller fast insatsen i själva strykjärnet. Behållaren är 81 mm lång och oval med en största bredd på 55 mm och en största höjd på 42 mm. Påfyllningsröret är 21 mm högt.
Historik
Utslätningshjälpmedel
Det är omöjligt att fastställa exakt årtal när man började använda hjälpmedel för utslätning av vävnader och klädesplagg. De äldsta bevarade föremålen som användes som utslätningsredskap är från vikingatiden runt 900-talet. Det är runda massiva glaskroppar, s.k. glättestenar. Seden att använda glättestenar tillsammans med glättebräden för att gnida linnet slätt och blankt var mycket vanlig bland allmogekvinnorna i södra Sverige långt in på 1800-talet. Under medeltiden och framåt användes också mangeldonet, en mangelbräda och kavel som redskap vid slätgöring av linnedukar och liknande textilier. Det äldsta bevarade mangelbrädet är från Hälsingland och daterat till 1564. De tidigaste indikationerna på att varma verktyg använts för pressning av textilier härrör från ett rättegångsprotokoll daterat år 1482. Tillsammans med de dyrbara tygernas mode som kom på 1600-talet kom också användandet av strykjärnet. Själva kroppen på järnet var gjort av mässing och kallas för hölje eller lodhus, där en varm järnklump, ett lod, fördes in i huset och alstrade värme. Utmärkande för alla 1600-talstillverkade mässingsjärn är den stort rundade framdelen.
Under större delen av 1700-talet var järnstrykjärnen sammansatta av smidda plåtar och relativt små. Mot 1800-talets slut tillverkades två produkter som användes på spisar med spisringar: strykpannor och strykplåtar. De gjutna strykjärnen, strykugnarna och strykugnsjärnen börjar försvinna i takt med att elektriciteten når allt fler hushåll och de elektriska strykjärnen blir allt vanligare.
(Källa: Karl-Otto Kull, 2002, Från Glättesten till El-strykjärn, Juts Böcker, Älvdalen)
Sakord
STRYKJÄRN
Specialbenämning
Pressjärn
Klassifikation 1
Textil och skovård
Klassifikation 2
Pressning och strykning
Antal
1
Material 1
Metall: järn
Material 2
Trä
Teknik 1
Gjutet
Teknik 2
Lödd
Teknik 3
Förnicklat
Längd (mm)
250
Bredd (mm)
70
Höjd (mm)
178
Signering / märkning
Omega D.P.G
Tillverkning - Land
Tyskland
Historik Land
Sverige
Historik Län
Södermanlands län
Historik Kommun
Eskilstuna
Historik Ort
Eskilstuna
Källhänvisning
“EM 6578 a-b - STRYKJÄRN,” Eskilstuna kommun, hämtad 18 april 2024, https://eskilskallan.eskilstuna.se/items/show/27512.